”Det fanns en gås från Abbekås, som hitte Joakim
Den skullen till att han kom te varden den va stor,
Han gick sin egen väg han, men aldri kom han him
han kläcktes av en höna å ente av sin mor.
Han vankade å hankade saj fram längs gräs å strå.
Han vankade å saknade sitt him å syskonen.
Och speglade saj då å då blann pilarna i ån.
Å hönsakyllingarna tålde ente heller ve’n.

För Joakim va ente lia dan som andra han.
Han va gås, gunås, men va åsså en man !
Så akta er små gäss när ni går ud men alltid him,
å ente ble som Abbekåsa-gåsen Joakim.

För Joakim va …

Han näbbades å bjäbbades me vim han än fick se.
Å vid vasskanten så han henne där ju, itt två tre.
Han vädrade å fjädrade saj då för henne så,
att fjädrarna på stjärten nästan ville trilla å.”